Alla undrar säkert varför jag inte lämnar honom, han är inte far till barnen och han behöver skapa sig en ny relation där han kan planera för barn.

1. Han kommer inte från samma del av sverige som mig, han har flyttat hit och de flesta vänner han har är mina. Han skulle bli väldigt ensam och min familj älskar honom.

2. Jag pluggar och har inte råd att bo själv, jag har 1,5år kvar. Detta låter väldigt elakt. Men låt mig berätta, jag har alltid varit undergiven i relationer, alltid stöttat och gjort allt för den andre. Nu är jag skitstövlen, kan jag inte får vara det? Barnens pappa sökte sig till en annan kvinna när vi fick vårt andra barn. Jag vet det rättfärdigar inte denna relation, eller gör det?

3. Han är den perfekta mannen. Otroligt manlig, intelektuell, snygg, den största kuken i världshistorien, hjälpsam, tar ansvar. Skön att umgås med. Negtiva sidor: lat, negativ, tänker bara på pengar, svårt att ta tag i saker, ingen ledare tar inga egna initiativ.

4. Den andre mannen finns det ingen framtid med, han är otrogen och förmodligen för gammal för att våga lita på att jag kommer att finnas hos honom för resten av livet.

5. Det kanske bara är en svacka, jag kanske får tillbaka samma starka känslor som jag hade för honom innan jag träffade den andre mannen.

6. Om jag slutar träffa den andre mannen kommer jag att bli bitter för att jag inte följer mitt hjärta.

7. Om jag lämnar min sambo mår både han och jag dåligt för det, jag för att jag sårar honom, han för att jag är hans livs kärlek.

Jag har ångest, mår fruktansvärt, åsidosätter skolan, allt för att det enda jag tänker på är den andra mannen och samtidigt lever jag vidare som otrogen.

Min sambo anar, är otroligt angelägen om att behålla mig. Är fantastiskt snäll. Men det finns många sidor hos honom som jag tidigare inte har gillat men nu hatar jag dem. Och samtidigt tycker jag så fruktanskvärt synd om honom.

Han älskar mig med hela sitt hjärta, jag ser det på honom, han säger det varje dag, han berätter hur vacker jag är, han planerar för framtiden.

Jag har redan barn, min sambo har det inte. Vi har försökt att få men det har inte fungerat. Som ni säkert förstår så har jag ångrat mig och talat om detta för honom. Vi hade planerat att ge mig hormonbehandling men jag har avblåst det. Han gråter ofta för detta. Jag säger till honom att det inte är någon idé att fortsätta relationen eftersom det inte går att enas i barnfrågan. Men han vill då leva utan barn, fast han vill ha barn så gärna.

Som sagt så bestämde jag ( och min sambo) för att det var bra att bryta kontakten med den här tredje mannen som gav hans flickvän (mig) sådana underbara fantasiska brev om hur hon skulle tillfredsställas av honom.

Dagen efter sitter jag och studerar på bibliotektet, hoppas innerst inne att han ska kontakta mig men vågar inte ta kontakt själv. Men jag vet att det bästa för mig personligen är att han inte gör det. Man ska inte mata en sådan här realation. Man ska släcka den fortast möjligt.

JAAAA! han kontaktar mig på msn, frågar snällt hur det är med mig och om jag mår bra. Jag visar på hur fantastiskt lojal jag är genom att säga att vi inte ska fortsätta prata eftersom jag hade lovat min sambo. Han anser att det inte var något fel med vår kommunikation, att vi bara behöver prata vanligt. Jag vet mycket väl att det enda jag tänker på är den här mannens kropp mellan ett par kalla lakan med mig så jag var väldigt lättövertalad.

Vi har vid detta tillfälle ingen aning om hur den andra ser ut. Jag vet bara att han är 15 år äldre än mig och har en annan svensk dialekt.

Efter den dagen  (ca 3 månader sen ) har vi pratat, messat eller mailat till varandra varje dag. Vi har träffats 4 gånger, vi har hunnit, eller snarare jag har, bli arga på varandra, lagat mat ihop och haft fantastiskt skönt sex.

bye